Here's to the highly sensitive
Idag vill jag prata om något non fitness related. Idag vill jag slå ett slag för the overly sensitive people. My people. Jag känner ofta att det är slitsamt för andra att jag är så känslig, för mamma när jag gråter i telefon, för Tim när jag hetsar upp mig över småsaker som han sen måste lyssna på mig bitcha om, för folk på jobbet när jag tror att jorden ska gå under om jag gjort något fel, men vet ni vad det är sådan här jag är. Den där grejen vi gjorde i mellanstadiet som du kan skratta åt nu? Jag tycker fortfarande att det är pinsamt. Halvsura grejer någon sagt till mig för ett halvår sedan? Jag blir fortfarande ledsen om jag tänker på det.
Poängen här är inte att det är synd om mig, jag har alltid vart känslig och jag är van vid det and when I'm happy I'm happy with all my being. When I love I love with my entire heart. I wouldn't have it any other way. Poängen är att jag är sånn här, och många andra med mig. Det är sådan här jag är född. Och jag gråter inte för att någon skall tycka synd om mig, jag gör det för att jag inte kan låta bli. Det spelar ingen roll hur mycket jag säger till mig själv att nu ska vi ta oss samman, några gånger går inte det och jag tycker inte att det är något roligare än du gör. När jag gråter får jag inte förklarat vad jag vill ha sagt, men det är sånn jag reagerar på saker.
Alla är olika yes, och sure någon gång kunde jag önska att jag hade förmågan att inte hetsa upp mig så jävligt, men det är inte sådan det är. Jag förväntar mig inte att det skal tas någon särskild hänsyn till det, jag säger bara att this is me. Någon har förmågan att inte höga sig upp på saker, andra har det inte. If j have to cry just give me ten, fifteen minutes and I'll be fine. That's that. Everyone feels in different ways.
Here's a random pic of my face just cause.