Det här med att lämna sitt land

Publiserat 2015-10-31 21:47:00 i Randoms,

"Är du en partysvensk?" Jag har fått frågan så många gånger sedan jag flyttade hit 19/1-2014, från så många olika sorters människor (bland annat en förälder till ett barn på ett dagis där jag jobbade - kanske inte något man frågar den som står med ens tvååring på höften egentligen (?) men vad vet jag). Det är standard när du möter en svensk i Norge, precis som standard-frågorna svenskar emellan är så Vad gör du i Norge då? och Varifrån kommer du? Icebreakers antar jag. (Och hur trött är man inte på dem da?)
 
Men nej, jag är inte en partysvensk. Jag kom inte till Norge för att tjäna norska oljepengar och dra ett halvår senare för att spendera dem på en bar i Thailand eller Australien eller god knows where (inget illa ment mot de som gör det förstås, men jag är inte nitton längre och har nog egentligen aldrig varit fullt så spontan). Jag flydde inte heller hit, en annan populär teori (ibland tror jag att de ser framför sig hur svenskar smyger sig över gränsen men en ryggsäck över axeln in the cover of the night, mexican border style)...
 
Eller jo, det gjorde jag nog. Flydde. Det gjorde nog många av oss. Jag minns att vi pratade om detta i kollektivet (att bo med nio andra människor är nog tyvärr en partysvensk grej, det skall erkännas), och jo, vi kunde nog erkänna att vi hade flytt till Oslo. Från arbetslöshet, breakups och städer där vi inte längre kände oss hemma. Lämnat allt det vi kände till med någon sorts hopp om att det skulle bli bättre, lättare kanske vad vet jag, i ett annat land.
 
Det är inget dramatiskt att flytta till Norge, det skall erkännas. Kulturellt är det som Sverige (förutom att norrmän är mycket mer välkomnande, det står jag fast vid), och jag har det närmare hem än jag hade när jag bodde i Skåne. Efter att ha flyttat till Frankrike, ensam och osäker på om jag faktiskt skulle förstå vad någon sade någonsin, så var det ett lätt beslut. Jag tror att det är det för de allra flesta egentligen. Hittills har jag nog inte mött någon som sett det som något livsomvälvande, i alla fall ingen jag minns.
 
Men det är ett annat land. Jag har norsk personnummer, norsk bank och norsk telefon och står som utvandrad i svenska register. Jag blandar språken och har nog fler norska vänner än jag har svenska. På jobbet skrattar de och säger att jag inte är svensk längre, och lite är jag nog benägen att hålla med. Jag har tagit Norge till mitt hjärta, håller hårt i mina norska rötter (ja för farfar är norsk, jag har väl sagt det eller?) och ser faktiskt inte framför mig att jag skulle flytta tillbaka till fosterlandet.
 
Där är jag väl annorlunda antar jag. Jag kanske kom hit av samma anledning som många andra (kanske hade jag sprungit över gränsen med en ryggsäck om det har varit nödvändigt), men stannade av en helt annan. Jag stannade för att jag hör hemma här, för att det inte är ett främmande land. Det är mitt land. Jag har ett liv här, känner mig mer som den jag är menad att vara (om man nu faktiskt är menad att vara någon) än jag någonsin gjort förr. Mina vänner här, hur udda de än må vara, är bland de bästa människor jag någonsin känt.
 
Egentligen vet jag inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget. Kanske kände jag mig bara sentimental, det är söndag och det regnar och jag vet inte helt vad jag skall göra med det. Kanske ville jag att ni skulle veta hur det är, att vara hemma i ett land där man borde vara en främling. Jag har inte en aning. Det spelar nog ingen roll.
 
 
 
I love you all you wonderful idiots.

sometimes girl clothes suck

Publiserat 2015-10-31 14:46:53 i Hår/Kläder osv..., Randoms,

Så tanken var att jag skulle köpa en vinterkappa. Gick ju sådär kan man säga. Eller inte över huvud taget. Undertecknad är uppenbarligen fett felkonstruerad. Kort som fasen (162,5 cm om det var någon som inte visste ett) och inte direkt stor vilket borde leda till den logiska slutsatsen att storlek small är bra. Men nej, det är det inte and here is why: det passar inte mina överarmar. Now isn't this a fun new development. Jag menar sure jag har lite muskler (som jag för övrigt är väldigt stolt över detta är inte alls en komplex-grej) men inte så mycket att det borde tvinga mig att gå upp en hel storlek...vilket för övrigt inte blir något bra för då ser det ut som om kappan är ute och går med mig. Cause I'm tiny. Except I'm apparently not. Skojigt. Sket till slut i alltihop och drog till gymmet istället. Får väl klara mig med den jacka jag har så länge (när det blir askallt har jag ju pälsen liksom).

Ja och det var dagens klagomål antar jag. Nu ska jag handla mat. Mat är alltid lätt att köpa i alla fall. Vi hörs loves. Sofia out. 

stuff that's hard to do after leg day: walk

Publiserat 2015-10-30 17:15:01 i Träning,

Call me crazy men jag gillar faktiskt the dreaded leg day. Ganska mycket till och med. Såpass att jag har två de flesta veckor. En bidragande orsak är förstås att ben är min bästa muskel, de var rimligt starka redan innan jag började träna styrka seriöst, och vem gillar inte sånt de är bra på? Sen att jag knappt kan resa mig upp/sätta mig ned/gå normalt i några dagar efteråt det är ju en aning problematiskt men det kommer ju liksom på köpet. Man ska känna att man har tagit i my loves. 

Idag började jag med low weight high rep squats, 60 kg 10 reps 10 set. Kan vara bra emellanåt tänker jag, för att passa på teknik och sånt som är jävla viktigt om man ska lyfta tyngre. Efter squatsen gick jag vidare till...ja en massa olika maskiner. Brukar egentligen köra deadlifts men skulle ju inte använda armmusklerna så mkt (tattoo n all) så jag hoppade det idag. Blev nog så sliten ändå kan jag lova. Får väl se om jag kommer ur sängen imorgon...


Om mig

Me

nilsen

Svorsk by popular demand. twitter: @EmmaSofiaNilsen Instagram: @Sofia Nilsen