I SHALL have order

Publiserat 2014-06-30 08:13:41 i Klagomuren, Livet, Träning,

Morning loves. How are you? I'm good. Tired as fuck (which unfortunately can be seen in my face as well, makeup and all), but rather good. It was a fabulous weekend, of course since my family are fabulous people, and it's completely fine to be back at work. It's a ood job you know, it's really just the hours that wears me out a bit (I get up at half past five every day), but I will get used to that too eventually I expect. Or hope. Or expect. I'm not sure it's veyr early in the morning.
 
Anyways. It's a new week and even though people that do the whole thing "new week new chances" thing annoys me more than a little it's the way I am trying to see it. This week I WILL have order. It's enough with using being tired as an excuse not to work out and eat properly, it's just stupid and does nothing for me either (more than makes me feel even more tired and on top of it a little fat). So yeah, I will work a little extra still though, for the money, but I will also go to the gym after work at least four out of five workdays, for the general fintess level.
That is the plan. And I will see it through. I will have structure if it kills me.
 
Yup, and that is it. I will get back to playing detective (aka hunting for a social security number that does not want to be found) now. We will talk later darlings. Have a nice one.

Cause you've gotta get up and try and try and try and try

Publiserat 2013-12-04 21:06:55 i Arbetslöshet, Klagomuren,

So I'm good, I really am, but being unemployed really isn't for me. Not that it's for anyone, I absolutely don't think so, but I might be particularly poorly suited. Cause I get bored. In like one second. Literally. (If you don't believe me you can ask anyone in my family, l or Linn for that matter she knows too). And when you don't have a job you have a lot of time on your hands, because searching for employment doesn't take all day (neither does working out, which is about the only other thing that's on my "schedule", so to speak). You see the problem here?
 
To put it short it's sometimes a challenge to keep positive when one keeps getting one now after another. Since October 21st, which is when I started looking again, I have applied for 44 jobs. It's quite a lot in my book. Haven't gotten no on all those jobs of course, not as we speak at least, and there are some I have at least a tiny but of hope for, but still. It takes a toll on a girl's belief in the future, especially since I know that I looked for a job for 10 months before I left for France. Had it not been for that, and the fear if going back to that situation, it wouldn't be son bad, because it's only one month so far...but the memory of that time is still here you know, which makes the current difficulties in finding work a little more frustrating.
 
Yeah. I've had a very slow day. You really shouldn't put too much emphasis on these kind of posts, maybe I should point that out because I'm not sure I have told you yet (that I get these "slumps" some days where I sort of have a hard time being positive I mean). I'll be good, I'm still much better than I was before France, under the restlessness, but I just need to get the bitching out. In the spirit of being honest, or something like. And perhaps in case there is someone else who feels the same, because then you know now that you're not alone (if that's any comfort).
 
Whatever. I think we're done here. I'm going to get back to my great love TV now (found a quiz-show, yay!).
 

A moment of Honesty

Publiserat 2013-07-12 21:10:05 i Klagomuren,

Gokväll loves. Ska vara lite seriös i ett ögonblick så om ni inte pallar med mitt pladder kan ni lika gärna vända nu. Okej? Bra.
 
Insåg tidigare idag (efter att Linn påpekat det, okej då), att om en vecka har jag varit i Frankrike i tre månader. Känns både så länge, på ett bra sätt, och som om jag kom hit alldeles nyss. Sverige är avlägset på något vis, det är lite svårt att förklara men mitt liv där innan jag kom hit är väldigt långt borta. Jag bor här nu, Serris är mitt hem, och jag kan inte alls förlika mig med tanken på att det bara skulle vara till november. Går det kommer jag att stanna här, som det är nu hyser jag ingen som helst tvekan om den saken. Är medveten om att jag borde tänka på min examen och eventuella jobb-kontakter jag har i Sverige och diverse annat skit men det kunde inte betyda mindre just nu om sanningen ska fram. För mig egen mentala hälsas skull tänker jag stanna här, om jag så måste böna och be på min arbetsplats för att de ska ge mig en chans.
 
Det var inte bra i Sverige. Ni som var med då vet det (ni var inte många, små tappra människor, och jag beundrar er för att ni pallade läsa eländet), ni måste ju ha fattat hur det stod till med mig där (även när jag inte hade psykbryt-dagar och var brutalt ärlig - för jag antar att det alltid lös igenom). Dåligt. Kan säga det nu. Helt utan omsvep och utan att känna att jag överdriver (eller trampar någon som kanske har haft det sämre på tårna) för det var faktiskt så det var. Dåligt. Möjligen sämre än någonsin tidigare i mitt liv. Jag var inte okej. Över huvud taget. Min älskade familj (som jag förstås saknar, om jag nu ens måste säga det) gjorde såklart vad de kunde men det räcker bara så långt. Sorry but that's the sad thruth. De var det enda jag hade i Trollhättan, och man kan inte bygga sitt liv kring en enda grej. Tyvärr. Så funkar inte tillvaron. Att gå mellan hemmet och gymmet och åka och handla med ones mamma när man måste rastas är inte tillräckligt.
 
I Frankrike är jag... lycklig. Tror jag. En gång var det en kompis som frågade mig (efter x-antal glas vin) om jag var lycklig. Vet ni vad jag sa då? Jag sa att jag var ensam. Kunde inte förmå mig själv att säga ja, fastän jag visste att det är vad man säger. Nu skulle jag nog kunna säga att jag är lycklig. Kanske. Är fortfarande lite ensam, för ni vet ju alla (antar jag?) vad jag saknar, men jag har så mycket annat här som väger upp det där. Här har jag liksom ett liv, en riktig tillvaro. Hatar inte ens att gå upp sjukt tidigt och gå till jobbet för det är ju ett jobb. Och där finns det människor jag tycker om, som är mina vänner och som är en del av en tillvaro som bara är min. Är lite fransk nu och det är det bara jag i min familj som är, och det känns så himla fint. Inte för att jag vill distansera mig från min familj, men för att detta var vad jag ville och för att jag tänker fullfölja det precis som jag vill. För att det är mitt liv.
 
Det är bra nu. Okej? På riktigt. Inte för att det förväntas att det ska vara det utan för att det är det. Jag har fortfarande en massa skit, tusen issues med självförtroende och med mig själv och med...ja det där med ensamheten, men det är ändå så bra. Allt det där kan jag leva med, det kommer att trassla upp sig själv på något sätt i framtiden. Är aldrig ledsen en hel dag här, I'm sorry to say it men det var jag ibland hemma. Klart jag inte är glad jämt, det är ingen (ledsen men det tror jag nog inte), men i botten är jag liksom tacksam. För att jag valde att komma hit.
 
Jag skrev innan jag åkte att jag hoppades att det skulle förändra mitt liv och trodde väl egentligen inte att det skulle vara sant (det är sådant man alltid hoppas, men hur ofta blir det så?). Nu börjar jag dock undra om det inte händer. If my life isn't changing. Någonstans på vägen slutade det vara en grej jag gjorde som ett äventyr och blev ett sorts livsval. Det handlar om något annat nu, något större, och jag fattar hur det låter att skriva så men det är faktiskt sant. Och det känns bra på ett läskigt sätt. Ju mer man hoppas ju mer har man att förlora, I know believe me I know now more than ever, men den här gången ska jag kasta mig ut med huvudet före och ha tilltro till att det löser sig. Åtminstone ska jag försöka.
 
Ja och nu vart ju detta väldigt ärligt. Kanske snäppet ärligare än vad jag räknade med. Men ärlighet är ju bra säger de, och om det var någon som inte visste innan så vet ni nu och det kanske är bra vad vet jag. Nu känner ni mig lite bättre. Eh ja...vi stannar nog där skulle jag tro. Hörs imorgon, då blir det inte lika långt jag lovar.

Om mig

Me

nilsen

Svorsk by popular demand. twitter: @EmmaSofiaNilsen Instagram: @Sofia Nilsen