I'm just gonna stop saying I'm done with the flashbacks cause I don't think I'll ever be. Jag är jävla stolt över mig själv, jag har slitit, blood sweat and tears, för att komma dit jag är idag. Det handlar inte bara om det ytliga, my friends will tell you att det varit en hel del "inre" arbete som skett under detta året (det går hand i hand med träningen, jag kan inte understryka nog hur mycket de två hänger ihop) och det är väl det som är det viktigaste egentligen men jag ska inte sticka under stolen med att det är jävla nice att se sig själv i spegeln och känna att fuck yeah I look great. (And I don't give a flying fuck if that's conceited.)

Denna fredag jämför vi dag med 1 mars förra året. Förmodligen runt samma vikt men ja...inte samma utseende. Jag vet inte hur stor skillnaden är i ers ögon men i mina är den signifikant. Det är, som jag sagt så många gånger förr, inte bara om vikten eller ens om musklerna, det är om hållningen, säkerheten. The pride. Cause I'm fucking doing this. For me. (That's on my arm remember? Do it for you.) På den första bilden hade jag precis börjat den här resan (uff det känns så corny men men..) and I can tell. I'm better now, so much better in so many ways. Emma Sofia out.