Jag kom mig igenom dagen. Vi kom oss igenom dagen. Tillsammans. Det var helt jävligt men på samma gång vackert (för det är väl så begravningar är antar jag) och jag är för evigt tacksam för hur fin relation jag har till min familj och släkt. We will be fine. Because we have each other we will always be fine. Det har aldrig varit tydligare hur lyckligt lottad jag varit, hur lyckligt lottad jag är som har så mycket folk jag kan söka trygghet i. Idag fann vi det hos varandra och jag vet att det är många som aldrig haft den turen. 

Ni som känner mig vet att jag inte är religiös men prästen ska ändå ha eloge, hon sade så mycket fint om mormor, saker som kändes som henne, som om hon verkligen tagit till sig mormors historia. Det var viktigt. 

Jag grät såklart. Jag ville inte göra det men det gick inte att låta bli. Det går inte att göra det när det är ens mormor, när alla runt en torkar sina tårar, när detta är ditt sista farväl. Men det kändes okej, eller kanske ska jag säga att det känns okej nu. Nu när det är över och vi har varit med varandra och pratat och annat och alla andra verkar okej de också (det är det som tar på mig vet ni, alla andras sorg), så kommer det att bli bra. Inte det samma men bra. En ny dag, en ny sida i boken om våra liv. 

Ja...det är väl det. Vet inte riktigt var mer man ska säga egentligen. Vi hörs när jag rett ut tankarna lite.