everyone has a drug of choice
Alla har något yes? Något vi vänder oss till när livet går emot oss, när det går för fort eller inte fort nog eller när vi känner oss ensamma i världen. Alla har den där grejen vi vänder oss till för att glömma en liten stund. För någon är det actual drugs, för andra är det alkohol eller shopping eller dataspel eller att städa toaletten tills den skiner för att det känns som ett lättare problem att ha tag i. Poängen är att jag är övertygad om att om ni tänker efter så inser ni att ni har er grej också.
Min drug of choice var alltid mat. Så länge jag kunnat minnas har jag vänt mig dit när jag känt mig nere, och det är väl inte direkt ovanligt (det är en anledning till att många går upp i vikt när de går igenom svåra perioder i livet) men jag tycker att vi ska prata om det ändå. Och jag tycker att vi ska prata om det nu för att jag inte gör det där längre, vänder mig till mat för att döva mina problem, och därför känner jag kan se på det med någon sorts rationell blick.
Det är så lätt att vända sig till mat som tröst, för det är liksom ursäktar. "Äta måste man ju", säger man till sig själv och så är det liksom lite mer okej. Yeah well när du ätit glass tills du mår illa så är det faktiskt inte "äta måste man ju" längre. Inte ens en aning faktiskt. Men det är en lättare känsla att fokusera på är det inte?
Jag vet inte om jag insåg att det var tröstäta jag gjorde egentligen, det är nog något jag ser nu, flera år i efterhand. Man tänker inte så då, det förfelar ju hela syftet, man tänker inte alls. Helt ärligt så får jag lite ont i magen för mycket yngre Sofia när jag ser tillbaka på det nu, som inte insåg att det där det var inte hälsosamt. Det är inte ett förhållande man ska ha till mat och jag är så tacksam över att jag inte tänker sådär längre (även om impulsen fortfarande är där riktig crappy dagar).
Helt ärligt så vet jag inte om jag sett tillbaka på det där ordentligt förrän jag skrev det här inlägget. Det är inte helt bekvämt det skal erkännas, och det låter inte bra, men det var så det var. Det är därför jag är så glad över var jag är idag antar jag, för att jag och mat har ett bra förhållande (för att jag och min kropp har ett bra förhållande).
Detta känns jävla utelämnande det ska erkännas, men ni hat sett bilder av mig halvnaken så jag antar att det är dags för det här också. Det är okej, det är längesedan nu och jag är på inget som helst vis där längre, så ja...ni vet ju så mycket annat liksom. You might as well have this too. Cause this blog is mostly about health and fitness and that included what goes on inside the head as well.
