"Är du en partysvensk?" Jag har fått frågan så många gånger sedan jag flyttade hit 19/1-2014, från så många olika sorters människor (bland annat en förälder till ett barn på ett dagis där jag jobbade - kanske inte något man frågar den som står med ens tvååring på höften egentligen (?) men vad vet jag). Det är standard när du möter en svensk i Norge, precis som standard-frågorna svenskar emellan är så Vad gör du i Norge då? och Varifrån kommer du? Icebreakers antar jag. (Och hur trött är man inte på dem da?)

 

Men nej, jag är inte en partysvensk. Jag kom inte till Norge för att tjäna norska oljepengar och dra ett halvår senare för att spendera dem på en bar i Thailand eller Australien eller god knows where (inget illa ment mot de som gör det förstås, men jag är inte nitton längre och har nog egentligen aldrig varit fullt så spontan). Jag flydde inte heller hit, en annan populär teori (ibland tror jag att de ser framför sig hur svenskar smyger sig över gränsen men en ryggsäck över axeln in the cover of the night, mexican border style)...

 

Eller jo, det gjorde jag nog. Flydde. Det gjorde nog många av oss. Jag minns att vi pratade om detta i kollektivet (att bo med nio andra människor är nog tyvärr en partysvensk grej, det skall erkännas), och jo, vi kunde nog erkänna att vi hade flytt till Oslo. Från arbetslöshet, breakups och städer där vi inte längre kände oss hemma. Lämnat allt det vi kände till med någon sorts hopp om att det skulle bli bättre, lättare kanske vad vet jag, i ett annat land.

 

Det är inget dramatiskt att flytta till Norge, det skall erkännas. Kulturellt är det som Sverige (förutom att norrmän är mycket mer välkomnande, det står jag fast vid), och jag har det närmare hem än jag hade när jag bodde i Skåne. Efter att ha flyttat till Frankrike, ensam och osäker på om jag faktiskt skulle förstå vad någon sade någonsin, så var det ett lätt beslut. Jag tror att det är det för de allra flesta egentligen. Hittills har jag nog inte mött någon som sett det som något livsomvälvande, i alla fall ingen jag minns.

 

Men det är ett annat land. Jag har norsk personnummer, norsk bank och norsk telefon och står som utvandrad i svenska register. Jag blandar språken och har nog fler norska vänner än jag har svenska. På jobbet skrattar de och säger att jag inte är svensk längre, och lite är jag nog benägen att hålla med. Jag har tagit Norge till mitt hjärta, håller hårt i mina norska rötter (ja för farfar är norsk, jag har väl sagt det eller?) och ser faktiskt inte framför mig att jag skulle flytta tillbaka till fosterlandet.

 

Där är jag väl annorlunda antar jag. Jag kanske kom hit av samma anledning som många andra (kanske hade jag sprungit över gränsen med en ryggsäck om det har varit nödvändigt), men stannade av en helt annan. Jag stannade för att jag hör hemma här, för att det inte är ett främmande land. Det är mitt land. Jag har ett liv här, känner mig mer som den jag är menad att vara (om man nu faktiskt är menad att vara någon) än jag någonsin gjort förr. Mina vänner här, hur udda de än må vara, är bland de bästa människor jag någonsin känt.

 

Egentligen vet jag inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget. Kanske kände jag mig bara sentimental, det är söndag och det regnar och jag vet inte helt vad jag skall göra med det. Kanske ville jag att ni skulle veta hur det är, att vara hemma i ett land där man borde vara en främling. Jag har inte en aning. Det spelar nog ingen roll.