Idag ställde jag mig på en våg för för första gången på länge. Varför? För att jag skulle bevisa att jag väger mer än folk tror. Ja ni läste rätt. Mer. I'm small but I'm far from dainty. Siffrorna visade 72,3 kg. Jag berättar inte det för att ni ska tycka något om det, positivt eller negativt, utan för att det inte spelar någon roll. För att genom att inte säga det gör jag det till något hemligt, ger det vikt det inte har. Genom att inte berätta gör jag det där numret till något jag borde skämmas för (eller får det att verka som om det är något jag faktiskt skäms för vilket basically är det samma).

Det där numret är precis det. Ett nummer. Det säger ingenting om mig. Eller jo, det säger att jag har muskler. Att jag är stark. Att min kropp är kapabel till så långt mer än den var förr. Jag har vägt mindre, förra gången jag vägde mig gjorde jag det, men då var jag svagare. Anledningen till att siffrorna går upp är att styrkan gör det. 

Medveten om det är det ändå inte särskilt längesedan (kanske ett år?) jag hade sett på siffrorna och hatat mig själv lite. Kanske till och med lite mer än lite. Den tiden är förbi. När jag började träna styrka slutade jag definiera mig själv på det viset. Din kropp är inte vad den väger, den är vad du kan använda den till, och min är bättre än den någonsin varit. Ja och jag ser fett bra ut naken men ny handlade det inte om det ytliga for once. Nu handlade det om frihet, den frihet som kommer med att sluta bekymra sig om sin vikt. Det är en vacker känsla darlings.